Filip Engkvist

Specialarbete på kursen ”Låtar på västgötska” skrivit av Anna Dahlgren Johansson 1999.

Filip föddes på Mariestadsvägen 23 i Skövde den andra maj 1908. Föräldrarna hette Karl och Tekla. Filip var äldst av syskonen Engkvist. Han hade en lillasyster, Signild och en lillebror, Gustav. Signild lever än idag, fast Filips bror dog redan i unga år i en tragisk drunkningsolycka i Tidan 1930.

Vid tiden av Filips födelse jobbade fadern som symaskinsagent ( enligt andra källor jobbade han som snickare) och familjen hade det ganska bra ställt. Men tiderna skulle snart förändras…1914, när Filip endast var sex år, bröt första världskriget ut. Detta skulle innebära kärvare tider för familjen Engkvist. De valde att flytta från villan Rosenlund i Skövde till en liten gård på Billingen, Smedstorp. Fadern resonerade nog som så att det skulle vara lättare att försörja sig som lantarbetare än symaskinsagent under kriget. På Smedstorpet skulle Filip komma att tillbringa större delen av sin barndom.

Filip hörde folkmusiken redan i unga år Hans fader var en skicklig spelman och han underhöll ofta på kalas. Filip lär ha sagt så här ” Min far var mycket musikalisk, gott gehör och minne. Mor var raka motsatsen…”. Det kom ofta spelmän till gården, så hela hans barndom fylldes av musik. Men 1926 kom radion in i de svenska hemmen. För Sveriges invånare var detta något nytt och exklusivt. Varför lyssna till traktens spelmän när man kunde höra spelmän långväga ifrån på radion ? När fadern en kväll kom hem från en fest hände han upp fiolen på väggen och sa ”Nu har du gjort ditt”. Men visst hände det att fiolen kom fram då och då. Till jul köpte Filip nya strängar till den.

Hans far spelade alltså fiol, men han ville att Filip skulle spela orgel. På Orresäters auktion köpte han en fin orgel till sin son för 100 kr. Detta kan låta lite, men i den tidens penningvärde var det ganska mycket pengar. ”Den ska du spela på, fiolen lär du dig inte på”. sade Karl till Filip när han kom hem med det nyinköpta instrumentet. Men Filip som redan då var mycket envis hade bestämt sig för att han skulle spela fiol, så han lånade faderns i smyg…När fadern sedan kom på honom blev han förstås arg, men han hjälpte sin sedan Filip med fiolspelet.

När han sedan blev äldre, kunde han enligt systern spela nästan alla instrument. ”Han skulle alltid vara värst i allting”. Det musikaliska hade han efter sin far och Filip var också mest lik Karl till utseendet. Men humorn hade han från båda föräldrarna som enligt Signild båda var mycket roliga.

Signild upplevde sin bror som mycket lättretad och som en retsticka som barn. Hans moder Tekla sade att detta började först efter han hade blivit vaccinerad ”…då blev han som ombytt…”. Men allt eftersom åren gick kom Filip och Signild närmre varandra.

På den första spelmansstämman Filip var på träffade han den skicklige spelmannen Gunnar Hansson. Gunnar var en mycket upptagen man, han var med i en orkesterförening och var ofta ute och spelade i folkparker. Så för att få spela med denne man passade han på att följa med när Gunnar övade med folkdanslaget. Här fick Filip för första gången spela folkmusik efter noter. Detta sade han själv var mycket nyttigt för honom eftersom han aldrig hade gjort det förut. Men fadern var inte lika glad åt detta. Han sade ”Fiol och låtar, speciellt polska, skall inläras på gehör och inte efter noter”. Men det var inte bara Filips far som hade denna uppfattning, den var vanlig vid den här tiden och är det kanske även idag.
HAKBERG OCH ENGKVIST

En sommarkväll 1927 cyklade Filip flera mil på grusväg för att få se Karl- Aron Hakberg och fabrikör I. O Fridell spela ”bygdemusik” i Folkets park i Skövde. Detta blev en upplevelse som Filip sent skulle glömma.

1932, fem år efter det att han hade hört uppträdandet i Skövde folkpark kom Svenska låtar Västergötland ut. Filip hade fått veta att Hakbergs låtar fanns med, så direkt när boken kommit lånades den hem från biblioteket för avskrivning. Redan då kände nog Filip att hans och Hakbergs låtar låg ganska nära varandra. Filip och Axel Hakberg, Karl- Arons son, hade samma spelsätt och stil. Axel var nog den spelmannen som hade störst plats i Filip. En gång sa Axel Hakberg ” Nu kan han mina låtar förbannat bra”. Det var inte meningen att Filip skulle höra detta, men som sagt, det gjorde han. Dessa sju ord gjorde att han kände sig mycket stolt.

1928 började han jobba som dräng i Tidavad för att två år senare sadla om och börja som lastbils- och busschaufför. 1941 började han jobba som banarbetare på SJ, där fortsatte han till sin pension 1968.
FÖRENINGSMÄNNISKAN

1953 gick han med i det fem år gamla Västergötlands spelmansförbund, samtidigt som vännen Axel Hakberg. Två år senare valdes han med i styrelsen och året därpå, 1956, blev han vald till sekreterare. Vid samma tid flyttade den dåvarande ordföranden Tore Brissman till Småland. Filip fick då själv klara av spelmansförbundet. Filip skriver i en minnesskrift över Västergötlands spelmansförbund ”Det blev ett hårt arbete för en nybörjare som jag ”. Filip var under många år den ledande kraften inom spelmansförbundet. Han anordnade kurser och hela 99 spelmansstämmor plus mycket annat. Visst var det mycket arbete med att anordna en spelmansstämma, dyrt var det också. Men den bästa förtjänsten av en lyckad sådan var kontakten som han fick med alla spelmän, den var guld värd för Filip. Han kunde bli mycket ledsen om en spelman dog och han inte varit hos denne och spelat in låtarna som han hade att meddela.

Han lyckades mycket bra med att vara den ledande kraften inom spelmansförbundet. Medan ordförandena kom och gick satt Filip kvar på sin post som sekreterare i 13 år. Han lyckades bl.a göra så att en stor del av medlemmarna betalade medlemsavgiften. Men hur kunde han då klara av att ha så många bollar i luften samtidigt ? Han var sekreterare för Västergötlands spelmansförbund, spelman, banarbetare, insamlare och upptecknare av låtar. Kanske berodde det på att han var mycket ordningsam och envis?!
INSAMLAREN

Det var under tiden som sekreterare som han började insamlandet av låtar på allvar. Filip började att teckna upp melodier när intresset för folkmusik för övrigt inte var så stort i Sverige. Men han försökte trots detta bidraga till att antalet upptecknade låtar i Västergötland blev fler.

Allt arbete har han delvis genom försakelser, själv bekostat. Han skrev i en minnesskrift över Västergötlands spelmansförbund att förbundet inte gett det minsta bidrag till hans resor runtom i länet.

På 1950talet gav han sig ut i länet med bandspelare. Filip var en av de få som skaffat sig denna nya sak. Det gällde att spela in så många låtar som möjligt medan de gamla traditionsbärarna fortfarande levde. Han skrev sedan ner det han hade hört på noter. Under många år hade han hjälp av en man som hette Owe Green. Han hjälpte honom att teckna ner det han hade hört, för Filip var till en början inte så säker på att sätta ner det han hade hört på noter. Han ville få det nedtecknat precis som det lät i verkligheten, så att det lät likadant när andra spelade det.

Filip Engkvist och en spelman som hette Torsten Edlund lär ha gjort en överenskommelse sig emellan. De var ju båda två upptecknare och de strävade efter att få så många låtar som möjligt nedtecknade. Så för att de inte skulle skriva ner samma låtar delade de upp Västergötland mellan sig. ”Om du tar Älvsborg, så tar jag Skaraborg”.

Det var inte alltid så lätt att få de gamla spelmännen inspelade, det fick Filip säkert erfara många gånger. En gång var han tvungen att gömma mikrofonen i en blomkruka och bandspelaren i ett annat rum för att få honom inspelad.

Vid resorna till spelmän märkte han ofta att de bästa låtarna satt längst in och inte kom fram förrän efter många timmars spel. En spelman han en gång besökte började spela en polska i moll av Einar Dahlberg från Axvall. Filip tyckte att denna låt var mycket fin, men denne spelman kunde inte tänka sig att Filip skulle gilla den. ”Den fick inte far spela där hemma” sa han ”för den var så ful”. Och det kan vara på detta sätt som melodier försvinner… de blir gömda och därmed glömda.

Under sin livstid gav han ut fem stycken nothäften;

1956 ”Spelmanslåtar från Barne, Laske och Ransberg”. Denna samling låtar var den första han gav ut. Den innehåller 25 låtar för två fioler. Egentligen hade 120 låtar satts på noter men av dessa valde han ut de han tyckte var bäst och gjorde detta häfte.

1966 ”Folklåtar från Västergötland”

1975 ”Låtar visor från Västgötabygden”

1986 ”Folklåtar från Västergötland” Denna gång kom den ut i en utökad upplaga. Nu innehöll den 23 sidor text och 270 melodier från mer än 50 spelmän. För detta belönades han med Landstingets kulturpris och Hembygdsförbundets diplom. Han fick även Kjällströmsplaketten, bidrag ur Längmanska kulturfonden och 1964 erhöll han anslag ur Gustaf VI Adolfs 80årsfond för tryckning och insamling av gamla melodier. Folklåtar från Västergötland blev även mycket populär utomlands.

1989 Det femte häftet kom ut efter 35 års samlande av folkmusik; ”Låtar Visor uppt. i Västgötabygden”

Tillsammans så innehåller dessa häften 496 melodier, nästan 500. Men detta är bara en bråkdel av det som samlats in av Filip Engkvist. Han är den person som samlat in flest låtar i Skaraborg.
SPELMANNEN

I början av 50-talet spelade han ofta med två män som hette Gunnar Hansson och Arvid Johansson. Trots att de övade ganska lite så gick spelningarna enligt Filip mycket bra. Vid en spelning i Ransberg döpte befolkningen dem till ”Ransbergs spelmanslag”. Lite senare kom Nils Axelsson med i spelmanslaget. De hade spelningar tre till fyra gånger per månad. De åkte till olika socknar i länet och spelade musik just därifrån. Detta var mycket uppskattat hos publiken. Men efter några år drabbades medlemmarna i det lilla spelmanslaget av olika krämpor. De fick bl.a problem med hörseln och värk i lederna. De kunde inte fortsätta, men de fick andra spelmanslag att ta över spelningarna.

Nils Axelsson blev senare kassör i Västergötlands spelmansförbund. Nils och Filip verkade ”dra jämt”. Han var för Filip den främste rådgivaren och stöttaren i spelmansförbundet, för Filip drog jämt med långt ifrån alla. Det kanske var därför han 1969, ett år efter vännen Axel Hakbergs död, lämnade sekreterarposten, efter 13 års arbete. Detta gjorde han den andra mars 1969, samtidigt avgick också Nils Axelsson. Vid detta tillfälle blev han vald till förbundets hedersmedlem. 1970talet blev hårt för Filip.

Filip hade mycket bestämda åsikter om hur det skulle låta. Han hade känsla för bra kvalitet och var noga med rytm och takt, Han kunde bli mycket upprörd om han någon gång hörde en låt spelas på radion som inte stämde överens med hans uppfattning om hur det skulle låta.

Efter avgången som sekreterare drog sig Filip också tillbaka från spelmansstämmorna. Filips sista spelmasstämma var riksspelmansstämman i Skara 1988. Där framträdde han med Hans Kennemark, Inger och Pelle Johansson och Sven-Ingvar Heij.

Han bildade aldrig familj, man kan säga att hans ”familj” var vännerna, systern och syskonbarnen. Det som tog upp det mesta av hans engagemang var folkmusiken och låtarna.

Filip Engkvist dog den 18 maj 1995 – 87 år gammal. Dagen innan var systern på besök och efter bara en liten stund sa han ”Det ä nog bäst att du åker hem nu”.

Filip uppmanade att hålla på gamla traditioner. ”Ju äldre desto bättre”.